Äppel Päppel

Skrivet av Lova den 2008-10-04

Idag var en märklig idag. Lite overklig nästan.
Från början var sjukt taggad. Jag skulle shoppa tyg och garn i stora mängder och sedan åka hem och städa innan Miss Sophie kom på besök. Det första som hände var ett jag hittade de tre första avsnitten av Främmande Fågel så jag bäddade ner mig i soffan med frukostte och stickning och njöt av vackra Gotland och döda fåglar. Plötsligt kändes den där shoppingen inte alls lite angelägen men efter att ha påmint mig om att en present till pojkvän dessutom måste fixas släpande jag mig iväg till tunnelbanan.

Sen stod jag där helt vilsen inne på Marias Garn och tittade på underbart efter underbart och försökte betvinga lusten att slänga ner allt på disken och självsäkert ta fram kortet och vifta med det. Så jag gick därifrån, det var det enda rätta. Inte för att jag inte hittade något, utan för att jag hittade alldeles för mycket.

På Tygverkets hemsida kunde man tidigare läsa att namnet var insprirerat av vägverket men den texten finns vad jag kan se inte kvar längre. Synd, för det var väldigt roligt. Om man bortser från detta snesteg i logik så har de en hel del fint. Jag stod länge länge och gosade med Velour i rosa, brunt och grönt innan en obehagligt tanke slog mig. Jag behöver väl för helvete inte mer tyg. Jag har hur mycket som helst. Som jag borde använda. Jag fick nästan ångest när jag insåg att jag inte ens var särskilt sugen på att köpa något. Sorgligt var det. Istället stegade jag fram mot Slussen samtidigt som jag gick igenom i huvuet vad jag skulle sy av mina tyger. Riktigt roligt kändes det.
Inspirerad av denna nya tanke bestämde jag rask att pojkvän inte skulle få en sak - utan en upplevelse. Jag har klurat lite på det tidigare men eftersom ballongflygning inte känns särskilt lockande gled tankarna snabbt över till presentförpackningar. För att sedan skotas med insikten att jag är en mycket dålig fickvän som inte kan köpa presenter. Nåja, den här gången tror jag att jag kan ha lyckats.

Sen kom det tråkiga. Jag insåg att jag var helt utmattad. Döende rent av. Svetten klibbade på ryggen och snoret tilltog i styra. Det kanske var lite övermodigt att tro att förkylningen var över bara för att jag trodde det. Med sorg i hjärtat meddelande jag Miss Sophie att det omåttligt vindrickandet nog bör skjutas på framtiden och åkte hem för att sova. Och äta äpplen.