torsdag, september 21, 2017

Berättelsen om en spetstickad sjal

Skrivet av Lova den 2008-10-18

En lördag i början av året gick jag till Marias Garn och frågade efter det enklaste spetsmönstret hon hade. Hon plockade fram ett och jag tyckte att det kändes kalasbra. Tydliga instruktioner och bilder. Jag valde garnet Malabrigo Lace Violetas och gick hem för att påbörja sjalen. Men jag fastnade redan på uppläggningen. Hur jag än försökte fick jag inte till det så jag la undan allt och tänkte att det där med sjalar och spetstickning var nog ingenting för mig.
Men sen i somras när jag hade stickat en av de mönsterstickade vantarna så kändes det som att om jag klarade det skulle jag väl klara lite spetsstickning också. Garn och mönster plockades fram och plötsligt så gick det bara! Jag förstod och började sticka spets för glatta livet.
Problemfritt har det inte varit. De flesta tio varven repades upp säkert fem gånger innan jag slutade tappa maskor till höger och vänster. Men sen så, sen flöt det på. I närmare två månader faktiskt, gisses vilken tid det tog.

När jag började närma mig slutet började jag oroa mig lite för blockningen. Jag visste att det var tvungen att göras men det kändes svårt. Tänk om jag skulle förstöra allting? Hemska tanke. Jag avmaskade under spänd ångest och gick sedan för att tvätta sjalen lite försiktigt (ja, det var ju inte meningen att spilla soppa på den under lunchen, det bara hände) och sedan kröp jag omkring på golvet och nålade hela kvällen nästan.
Nästa kväll tog jag bort nålarna och där var den; min sjal! Min alldeles egna lila sjal. Lite bucklig i kanterna här och där men åh så fin ändå.

Det enda tråkiga just nu är att när jag har använt den en vecka så börjar den tappa lite av formen. Kanske är det garnet, kanske är det något jag har gjort och egentligen spelar det faktiskt inte så stor roll. Jag älskar min sjal och är hemskt stolt över den.

top
free hit counter