Vad som hände
Skrivet av Lova den 2010-04-26
Jag har funderat ganska mycket på om jag ska berätta vad som har hänt mig den senaste tiden men jag har bestämt mig för att göra det ändå. Som terapi och kanske som en förklaring till varför jag försvann härifrån.
Saken är att jag hamnade i något väldigt konstigt som jag aldrig hade för avsikt att hamna i och sen blev jag utslängd med huvudet före och med min självkänsla rejält stampad på. Jag hade ju en praktikplats, en praktikplats som antagligen skulle leda till någon slags anställning/annat sammarbete när skolan slutade.
Men vi hade lite olika idéer om vad den här praktikplatsen egentligen innebar. För mig var det något jag kunde lägga en till två eftermiddag i veckan på, för det är den tiden jag har om jag ska hinna med skolan också. Och till en början så fungerade det bra. Sen började jag känna att det inte var tillräckligt, att jag förväntades vara där mer. Samt att det jag gjorde liksom inte dög. Att jag sydde för långsamt, frågade för mycket, inte var så hängiven som jag borde ha varit. Fick det till och med påtalat att jag inte visade tillräckligt mycket engagemang. Jag försäkrade att jag var engagerad men jag förstod inte då att vi hade olika åsikter om hur det här engagemanget skulle ta sig ut.
Från började pratade vi mycket om att jag skulle konsturera (rita mönster) för det är ju det jag vill göra och jag började faktiskt lite med det. Gjorde måttlistor och började rita lite grunder som vi skulle kunna använda framöver. Men sen blev det bara sömnad jag skulle ägna mig åt och det skulle gå fort, för nu låg vi efter med det som skulle göras. Sen blev jag plötsligt erbjuden att göra samma sak som jag gjorde fast mot betalning om jag kunde lägga ännu mer tid på det. Så jag började lägga ner mer tid på det. All tid jag hade faktiskt.
Sen gjorde jag det mest ödesdigra - jag frågade vad jag skulle tjäna på det jag gjorde. Det ledde till ett allvarligt samtal där det återigen påtalades att jag inte visade tillräckligt med engagemang och att jag borde vilja vara där utan att ta upp såna saker som pengar. Var jag verkligen en sån som bara brydde mig om pengar? Är det här inte min passion? Jag fattade så klart ingenting när mattan plötsligt rycktes undan och mitt jobb, som förvisso bara hade varat i några dagar återgick till att vara en praktikplats.
Då sa jag att jag behövde fundera lite. Jag kände att det här aldrig kommer fungera. Det är ju helt omöjligt att vara lika engagerad i någon annans företag som en som äger företaget. Dessutom blev jag behandlad som att jag hade hade blivit påkommen med att stjäla i kassan - inte fråga om min lön. Men jag fick en chans till. En chans som jag inte riktigt tog och då avslutades allt lika fort som det hade börjat. Jag fick ett långt mail där det stod att jag inte levde upp till förväntningarna, att inte visade intresse att lära och att jag var - oengagerad. Som avslutning stod det att jag inte ens var särskilt bra på att sy.
Det knäppa är att det pågick inte under särskilt lång tid - ungefär de två veckorna jag har varit frånvarande här. Men det allra jobbigaste var att det hela tiden blev så personligt. Jag hade en konflikt med någon som var så personligt engagerad i sitt företag att det kändes som att bråka med en kompis. Mer en en gång så kom det kommentarer som “trots att folk varnar mig för dig så..” vilket kändes minst sagt märklligt. Tillslut kändes det som att det var ett helt kompisgäng som hade fryst ut mig och den känslan är ju sällan ganska mysig.
Så den känslan som förföljer mig mest är att jag känner mig så förbannat ledsen. Inte arg, inte besviken - bara väldigt ledsen. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Om det är jobb så är det ju jobb, det kan man släppa men det här blev mycket mer på ett sätt som jag själv aldrig hade valt.
Så nu när jag har berättat det behöver jag ju aldrig nämna det igen och jag ska göra mitt bästa för ett komma över det.
(Förresten, nu börjar jag med mitt 365-projekt igen)
Lisa said,
<3
isabelle said,
men åh, människor! varm kram.
elins said,
åh stackare!! dumt dumt dumt. du får åka till skåne och praktisera på righteous fashion i malmö för det är världens bästa snällaste människor!!!
Fröken Randig said,
Det låter helt galet. Skönt att det är över i alla fall. Kram. Ps Jag har saknat dina fina inlägg
Maria said,
Hej! Jag har inte kommenterat din blogg tidigare men följt den ett tag. Jag tror du får tänka på hela praktikupplevelsen och allt som följde med som ngn sorts livspraktik. Människor kan vara de jävligaste och har ofta en helt annan agenda och ingång i saker än man själv. Antagligen hade människan som nu behandlat dig illa andra förväntningar på din praktik än du, vilket borde bero på ett missförstånd. Sedan har personen blivit stressad och säkert också rädd för att saker inte verkar gå ihop - vilket oproffsigt nog har tagits ut på dig.
Din lärdom får på något sätt bli att hantera detta och tänka att personen har hanterat situationen och dig illa, vilket inte har med dig att göra utan personens egna försvarsmekanismer och förmågor att hantera saker.
Keep up the good work!
Maria.
Marie said,
Det har sagts en del klokskaper här redan och jag måste ju stämma in. Jag har råkat ut för något liknande, men den gången var jag inte i sådan beroendeställning som du ändå var, eftersom det var ett grupparbete i skolan. Min tanke är, att vissa människor är väldigt små och osäkra i sig själva. Även om de verkar företagsamma och tuffa. Din arbetsgivare kan ju inte ha någon som helst aning om hur en praktik fungerar och att umgås med människor som ser sig själva som nådegåvor till mänskligheten gör ju ingen lycklig
Synd att det inte blev bra med praktiken, men bra att du kom därifrån ändå!
Althea said,
Jag har nyligen upplevt något liknande, så jag lider verkligen med dig. Jag hade praktik på en ateljé, där chefen även krävde att vi skulle vara hennes samtalsterapeuter. Efter sex veckor visste jag allt om hennes ekonomi, skulder, sexliv, barn, företaget, allt! och sen fick man en utskällning där man fick veta att man betedde sig som en uppkäftig tonåring, när man inte ville vara kvar där.
Tummen ner för alltför personliga arbetsgivare!
camilla said,
åh, lova, lova. jag tror du klarar dig mycket bättre utan praktiken, för sådär är inte okej att bli behandlad. du är bra!
Tant Grön said,
Ja det var bra att du tog dig därifrån för du förtjänar bättre än så och som Maria sa har du säkert fått lärdomar som du har nytta av i resten av livet.
Angeliqa said,
Men fy vad nedrigt av dem! Vad bra att du tog dig därifrån, som många andra skrivit så förtjänar du någonting mycket bättre och en mer seriös arbetsgivare!
rebecka said,
fan vad sjukt. vilken märklig människa. KLART ATT DU ÄR BRA PÅ ATT SY!! försöker fånga dig på msn men du är aldrig där när jag är där….. kan faktiskt kanske komma till modevisningen i sthlm för att min pojvkän har äntligen fått skivkontrakt och ska kanske börja spela in då i sthlm. då kommer jag!
peg said,
Alltså jag fattar inte hur du orkade stå ut med sånna oprofessionella idioter så länge som du ändå gjorde. Deras förlust, helt klart!
Du är bäst och du kommer få din revansch!
Kram
Agnes said,
Åh, puckon! Håller med Rebecka, du är ju en fantastisk sömmerska! vill träffas snart!!!! puss och kram
Candy said,
men alltså fy fan, jag blir helt bestört. vilka knäppa människor! hoppas verkligen att det inte bara var första utan också sista gången som du råkade ut för en sådan praktikplats. det finns ju idioter till allt, tyvärr. förstår att du är ledsen och hoppas att det känns lite bättre nu i alla fall, du verkar jätteduktig på att sy ju! det känns som om de bara ville ha någon att klaga på. kanske inte gör dig så mycket gladare men det visar i alla fall att problemet ligger hos den/de cheferna.
baxnar nästan över deras löfte om att ge dig betalt och sen bli helt arga för att du vill veta vad du får i lön. liksom… klart man vill veta? det betyder ju inte att man brinner mindre för sömnad & mönsterkonstruktion för det.
Säg något