Frisörångest som är som ångest över hela livet
Skrivet av Lova den 2011-03-25
Ni vet när man går till frisören och de drar ett djupt andetag och säger “Jahavadgördujobbarpluggar” och man dör lite inombords. Just nu är det lite extra krångligt för jag gör så olika saker och jag glömmer lite själv. Men ungefär så här:
Ett. Jag jobbar på ABF och har kurser i sömnad och mönsterkonstruktion.
Två. Jag vikarierar som textillärare på olika skolor i Sthlm.
Tre. Jag frilansar som Mönsterkonstruktör.
Och jag har känt ganska länge att mitt liv står totalt still, att jag inte kommer någonstans. Mina vänner har riktiga jobb och tjänar pengar. Jag överlever mest. På ett sätt är det fruktansvärt frustrerande. På ett sätt är det väldigt utvecklande med alla de här grejerna. Men oftast tänker jag mest “Gud, jag borde bara skaffa ett riktigt jobb. Göra något vettigt”. Men vad är vettigt? När jag pluggade var jag så himla säker på att jag ville jobba som mönsterkonstruktör på ett stort tjusigt företag. Sen fick jag panik av tanken. Ett till kontorsjobb.
Sen blev det som det blev. Jag har aldrig haft så många jobb som förra året. Kortare grejer. Frilanskonstruktionsjobb. Lite annat. Och trenden fortsätter i år. Det jag skulle säga egentligen var att jag ska till frisören imorgon och färga utväxten. Tror att jag ska säga att jag är textillärare. Det borde väl inte innebära några följdfrågor. Jag behöver nämligen läsa tidningar när jag är där eftersom jag inte har råd att köpa dem själv.
sofia said,
känner igen det där väldigt mycket. får också ofta frågan “vad ska du göra sen då?” där svaret oftast är “…vet inte riktigt.”.
Lova said,
Ja! Samt “Kan du leva på det här?”
Clara said,
Oj vad jag känner igen mig. Jag brukar ljuga/förenkla lite om det är nån jag inte kommer träffa igen, typ frisören. För man orkar inte, och den andra personen bryr sig ju inte så mycket som man tror. Då är det lättare att förenkla. Jag har ett standardsvar som jag säger när jag bara ska kallprata.
EvaP said,
Jag vill gärna berätta en sak.
Eftersom jag är 55 år har jag på ett visst sätt “facit” i handen kan jag berätta att det är du som i slutändan kommer att vara en vinnare. Det som gäller, det som gör människor lyckligast, det som får dem att komma längst och högst i yrkeslivet och vanliga livet är att följa sitt hjärta.
Ungefär som jag uppfattar att du gör.
Lycka till och den rutiga klänningen ser välsydd ut, den är fin som snus.
Lova said,
Tack Eva, det känns bra att du säger så. Jag tänker också att det är så så jag kämpar på även om det tar emot ganska ofta.
Ulrika said,
Du, oj, vad jag känner igen mig! Några år efter studenten drog alla mina vänner till Uppsala och började läsa viktiga, riktiga utbildningar. Själv var jag kvar hemma, säsongsjobbade på en tulpanodling och började såsmåningom på en folkhögskola. Efter det har jag haft mängder av tillfälliga jobb och så har jag utbildat mig till byggnadsantikvarie. Nu kan jag se vitsen med alla de där åren av ovisshet. Jag har fått höra: Gud vad du har gjort mycket! Jag har lärt mig tycka om olika människor av olika ålder, ja, jag har lärt mig mycket av de där åren och är idag glad att jag inte visste precis från början!
Säg något