Jag vet att jag sa att jag inte skulle sy byxor i manchester. Men det här är shorts så det räknas ju inte riktigt. Dessutom är de ju rosa, med röda knappar. Som jag, som tydligt syns på bilden, matchar med mera rött. När jag blir så här färgglad då tänker jag alltid på hur inte färgglada de flesta människor är. Det är som att de tittar lite snett på tunnelbanan, förfärade över denna färgexplosion. Eller så är det bara ovana.
Hannah frågade hur jag fick till fickor på mina lärarbyxor och det är inte så himla svårt. Dock tror jag att det underlättar en del om man är bekant med byxormönster samt fickor för att förstå hur jag har gjort här.
Här är utgångsläget. Bild ett: Själva byxan med ficköppning. Samt den delen som är baksidan av flärpen som viks ner och samtidigt blir främre fickpåsen. Bild två: Bakre fickpåsen med en separat fickskylt. I just det här fallet är det dock lämpligast att helt enkelt använd plaggtyget som fickpåse och strunta i fickskylt. Varför? Jo, för att fickpåstyg som är tunnare inte riktigt skapar den stabilitet som behövs vid knäppningen sen.
Främre fickpåsen, som alltså är den där flärpen sys fast i ficköppningen och ligger på insidan av byxan.
Med bakre fickpåsen på plats.
Så här ser det ut när byxan öppnas.
Från baksidan. Själva fickan sys ihop ungefär så långt som nålarna sitter, annars går det inte att komma i byxorna sen.
Den här veckan har jag fått blommor. Flera gånger. Fyra kurser är avslutade och tydligen har jag gjort mig förtjänt av blommor. Det gör mig himla glad men samtidigt känns det konstigt. Plötsligt är det ombytta roller. Istället för att vara den som ger till lärare är man plötsligt den som får. De sista veckorna har jag fått frågan om hur det blir med kurser till hösten. Kommer jag vara kvar? Kommer samma kurser vara på samma dagar? Jag känner mig lite splittrad. Det är hemskt roligt men samtidigt tar det på krafterna. Att jobba nästan alla kvällar. Jag tror att det blir mer helgkurser. Och kanske två kvällar, inte mer.
Det här med att göra en instruktionsfilm visade det sig vara svårare än vad jag hade trott. Från början skrev jag sida upp och ner med text som jag ville ha med i filmen för att det skulle bli begripligt.
Du kan inte ha så mycket text sa Jonas, då kan du ju lika gärna skriva ett blogginlägg med bilder. Utnyttja mediet. Så jag tänkte om och tog bort. Och tog bort ännu mer. Nu undrar jag om det går ett begripa överhuvudtaget.
I skolan jag gick på så kallas det här för grundkjol. Kan man rita den kan man ändra den till vad som helst nästan, inom rimlighetens gräns så klart. Om man vill kan man ha en söm mitt bak. Om man vill kan man göra den vidare i nederkanten. Om någon undrar över höftlinjen som dyker upp utan förklaring så var det en miss från min sida som gjorde att det blev så. Men placera den 9-10 cm ner, det blir bra. Och låt den första inprovningen sluta på den. Den andra slutar på hälften mellan den linjen och stusslinjen.
Och förstora gärna upp filmen genom att dubbelklicka, den vinner på det. Och (every day is) dress up day är mitt än så länge, lätt inaktiva, företag. Mer om det senare.
Minns ni att jag hyrde ett rum i en lokal i höstas? Jag och en kompis till fortsatte leta och tillslut hittade vi en lokal tillsammans! Och det bästa är att den ligger så nära från där jag bor att jag kan gå dit på tio min. Det är faktiskt att betrakta som en lyx i Stockholm där inget ligger där man önskar att det gjorde. Just nu har vi mest slängt in våra grejer men snart kommer det nog bli fint.
Här sitter jag och syr, omgiven av massa saker. En hylla fyll av tyg, pärmar och böcker tex. Och ungefär tusen konstruktioner mer eller mindre nedtryckta i en låda.
Lite bra-att-ha-böcker. Den röda är en svensk/engelsk ordbok med alla konstruktions/sömnads-termer man kan tänka sig. Och några fina konstruktionsböcker.
Över skrivbordet nålar jag upp saker som jag tycker är fina eller som jag behöver hålla reda på.
På klippbordet, som egentligen är ett screentryckbord, låg dessa högar och väntade på mig när jag kom idag. Det svarta syddes senare ihop till något som är jobb och därför lite hemligt så jag kan inte visa. Det andra ska bli en skjorta till min pojkvän.
Idag ritade jag också mönster och sydde en toal till en annan grej som garanterat kommer dyka upp på bloggen i helt färdigt skick inom en snart framtid.
Sen drack jag tusen koppar te med honung och åt riskakor tills det var dags att gå hem för idag.
Jag är fortfarande sjuk. Kanske för att jag levt i förnekelse hela veckan och jobbat ändå. Men på det stora hela har det varit en trevlig vecka. I början av veckan fick jag hoppa in på en förskola en eftermiddag. Även om det inte direkt hjälpte min förkylning att bli bättre att stå på en skolgård i 2,5h så var det roligt. Gulliga sexåringar. Jag hade nog aldrig tänkt mig att jag skulle tycka att det var så roligt att jobba med barn.
Idag tvättar jag tusen maskiner tvätt och gör bokstäver av pärlor. Vad det ska bli får ni se senare, om det blir som jag har tänkt mig.
Just som det kändes som att jag började få lite struktur på livet blev jag sjuk.
Förkylning deluxe.
Känns verkligen jättesegt men man får väl se fördelarna också. Som att äta godis, dricka störda mänger te, lyssna på talbok och ta tag i det där broderiet. Så här ser en liten bit av mönstret ut. Jag har tagit en bild och gjort om det till ett mönster i Photoshop. Uppförstorat till max och med hjälp av stödlinjer tar jag mig långsamt framåt. När det är klart kommer det bestå av 625 000 korsstygn och vara ungefär 55*55 cm. Känns som att det är en bit kvar tills dess.
Ni vet när man går till frisören och de drar ett djupt andetag och säger “Jahavadgördujobbarpluggar” och man dör lite inombords. Just nu är det lite extra krångligt för jag gör så olika saker och jag glömmer lite själv. Men ungefär så här:
Ett. Jag jobbar på ABF och har kurser i sömnad och mönsterkonstruktion.
Två. Jag vikarierar som textillärare på olika skolor i Sthlm.
Tre. Jag frilansar som Mönsterkonstruktör.
Och jag har känt ganska länge att mitt liv står totalt still, att jag inte kommer någonstans. Mina vänner har riktiga jobb och tjänar pengar. Jag överlever mest. På ett sätt är det fruktansvärt frustrerande. På ett sätt är det väldigt utvecklande med alla de här grejerna. Men oftast tänker jag mest “Gud, jag borde bara skaffa ett riktigt jobb. Göra något vettigt”. Men vad är vettigt? När jag pluggade var jag så himla säker på att jag ville jobba som mönsterkonstruktör på ett stort tjusigt företag. Sen fick jag panik av tanken. Ett till kontorsjobb.
Sen blev det som det blev. Jag har aldrig haft så många jobb som förra året. Kortare grejer. Frilanskonstruktionsjobb. Lite annat. Och trenden fortsätter i år. Det jag skulle säga egentligen var att jag ska till frisören imorgon och färga utväxten. Tror att jag ska säga att jag är textillärare. Det borde väl inte innebära några följdfrågor. Jag behöver nämligen läsa tidningar när jag är där eftersom jag inte har råd att köpa dem själv.